Mitt Finland som jag minns det

Jag framförde den här berättelsen 2016-11-01 på tillställningen ”Berätta mera: TEMA Finland” som arrangerades av Senior Göteborg i samarbete med det finska förvaltningsområdet i Göteborg och dess processledare Tia Edlund.

Jag är pensionär sedan tre år tillbaka, gift med Stina, pappa till fyra vuxna barn och svärfar till en trevlig svensk kille. Vi har också en hund, golden retriever som hunnit bli elva år och därmed pensionär på hundvis. Jag är en disputerad språkvetare och docent i finska vid Uleåborgs universitet. Jag har tillbringat hälften av mitt 68- åriga liv i Finland och den andra hälften i Sverige och två år i Norge.

          Jag har sex syskon av vilka ett har dött. Numera träffas vi ganska sällan pga. att vi bor på olika håll i världen. När vi fortfarande var barn och tonåringar, bodde vi i en lagom stor lägenhet i Helsingfors centrum, i stadsdelen Tölö.

          Min pappa jobbade som intendent på Finska nationalmuseets myntkabinett, dvs. han kunde allt om gamla mynt och pengar. När det gäller pengar av dagens valör tjänade han som vanliga tjänstemän brukade göra. Pappa hade mycket samarbete med sin svenska kollega som kallade sin arbetsplats för ”Kungliga myntkabinettet”. Farsan reagerade på detta: han kallade sitt kabinett för ”republikanskt”.

Det republikanska myntkabinettets skatter

          Morsan var mamma till sju barn vilket innebar mycket praktiskt arbete trots att vi hade hembiträde när vi var små. Mamma var kunnig inom teater och drama och teaterkritiker på en finsk tidskrift. Hon var också lärare i historia på ett läroverk och översättare. Hon översatte främst facklitteratur från olika språk till finska. 

          En översättning som hon gjorde kommer jag särskilt väl ihåg. Det var Nicholas V. Riasanovskys stora verk ”History of Russia”, Rysslands historia. Morsan blev efter ett mycket mödosamt arbete färdig med översättningen. Men saken var inte klar med det. Låt oss komma ihåg att det var det tidiga 70-talets Finland vi levde i.

          Bokförlaget hade fått kalla fötter: nu ville det inte ge ut boken. Skälet var att boken innehöll politiskt ömtåligt stoff som t.ex. den hemska sanningen om terrorn under 30-talet som kostat flera hundratusen människor livet, om kollektivisering av jordbruket som bl.a. i Ukraina fört med sig svält och död och det grymma fånglägersystemet Gulag som varit i verksamhet ända till våra dagar. 

          Att förlaget gjorde så som det gjorde berodde enligt min mening på den utrikespolitiska självcensur som då rådde i Finland. Att översätta böcker var således ingen harmlös sysselsättning utan kunde ha oanade konsekvenser. Och observera. Jag blev ingen rysshatare som alltför många finländare var. Senare i läroverket valde jag att läsa ryska. Da, ja ljublju russkij jazyk – jag gillar det ryska språket.

Бабушка с яблоками - Babushka med äpplen

         När jag och mina syskon kom i skolåldern fanns det ingen grundskola i Finland som i Sverige. Lagen om skolreformen stiftades 1968 och det nya skolsystemet genomfördes stegvis i landet under 70-talet. Finland följde Sverige i denna reform med den skillnaden att i Finland har man läroplikt och i Sverige skolplikt. Jag och mina syskon gick emellertid fortfarande i den fyraåriga folkskolan som våra föräldrar. Det var fyra viktiga år på vår studiebana.
          Det jag kommer ihåg från min folkskoletid är främst fyra saker. För det första, vi var väldigt många. Barnkullarna födda 1947 och 1948 var de största i Finlands historia, 108 168 respektive 107 759 barn. I jämförelse kan jag nämna att år 2015 föddes 55 472 barn i Finland, alltså 49% mindre än under de barnrika åren i slutet av 40-talet. Vi hade inga videofilmer att titta på, inga mobiler eller datorer, inga föräldrar som skulle skjutsa oss till träning – som väldigt många andra familjer hade vi ingen bil på 50-talet. Vi barn var många och vi lekte ihop på gator, stadskvarters innegårdar och parker. Vi hade kul. Så minns jag min tidiga barndom.  

           För det andra var det ett faktum att Finland vare ett mycket fattigare land än Sverige. Finlands bruttonationalprodukt per capita var under 50-talet ca. 60% av Sveriges motsvarande BNP. Oundvikligen avspeglades familjernas ekonomiska och sociala skillnader i skolans värld. I min klass fanns en pojke som hette Markku. Läraren sa att Markku inte klarade av att lära sig läsa. Men Markku var min kompis. Jag gillade inte vad läraren sa. Jag tog Markku hem till mig, och när morsan undrade vad vi höll på med berättade jag vad läraren hade sagt om Markku. Jag ville visa att läraren hade fel. Och hon hade fel. Markku lärde sig läsa då jag hjälpte till lite. När jag var hemma hos Markku var det bara hans mamma jag såg. Markku sa att hans pappa var sjöman som hade gått till sjöss. 

          För det tredje vill jag berätta om vad som hände senhösten 1956. Då gick jag i tredje klass. Som ni säkert kommer ihåg, reste sig ungrare till uppror i oktober det året. Cirka 200 000 ungrare deltog i upproret med krav på demokrati och reformer. Det skickades förnödenheter från Finland till de nödställda i Ungern.Julen närmade sig och vår lärare pratade om Ungerns svåra tid.   

          Säkert var det den annalkande juletiden som gjorde att hon också tog upp en annan svår tid, evakueringen av Karelen under vinter- och fortsättningskriget. Vår lärare var en av de 450 000 som evakuerades från Karelen undan den framryckande röda armén. Nu mindes hon hur hon och hennes familj hade firat jul i Karelen innan de hemska krigen. Det var hjärtskärande. Till slut grät vi alla små trettio barn med henne. På så vis flätades in de två tragiska händelseförloppen samman hos oss, Ungernrevolten 1956 och evakueringen av Karelen. 

          För det fjärde vill jag inte sticka under stol med att jag är finne. Hur utvecklades denna etniska till- och samhörighet? Jag tror att det är delvis på grund av eller tack vare min folkskolelärare på fjärde klass i folkskolan. I denna klass var vi alla pojkar.Vår lärare var en ung karl som strålade av kraft, disciplin och flit. Självfallet skulle vi ha skidtävling när vintern kom.Vi var finnar och vi höll på Veikko Hakulinen medan svenskarna hurrade för Sixten Jernberg.

 

De två hjältarna: Veikko Hakulinen och Sixtgen Jernberg

          Tävlingen ägde rum i den näraliggande parken. Hur det nu än var så tog några av mina klasskamrater en genväg när de trodde att läraren var utom synhåll. Självfallet avslöjades detta. Vi såg att läraren tyckte mycket illa om detta bus. Han sa dock ingenting. Vi samlades i klassrummet och satt i all stillhet i våra skolbänkar. Läraren stod på katedern och såg inte arg ut men bekymrad. Sedan sa han något om det som hade hänt på skidspåret och fortsatte:”Pojkar, ni måste lära er vad finskheten är. Den grundar sig på tre S. Det första är S som sisu, envishet och ork.” Och han skrev ordet SISU på tavlan. SISU. ”Det andra är S som sauna.” Alltså SAUNA, bastu. ”Och det tredje är S som i Sibelius” slog läraren fast. De pojkar som hade fuskat och genat i skidtävlingen hade inte visat SISU. En finne visar alltid sisu.   

          ”Sauna” fortsatte läraren, ”betyder renhet. Vi är inga smutsiga trashankar utan vi håller oss rena. Vi tvättar oss regelbundet och går till bastun om det är möjligt.” Sauna, tänkte jag. Vi kastar bad på kiuas, dvs. vatten på de heta stenarna. Kan det bli bättre? Löyly, den härliga ångan och ljudet ”shhh” när vattnet sjuder på stenarna. Detta förutsatt att inte någon tokskalle har värmt kiuas för mycket. Då kan ångan vara infernaliskt het.
           ”Och det tredje,” fortsatte läraren, ”är S som i Sibelius. Vi uppskattar kultur som vi har skapat och skapar, bland annat den stora kompositören Sibelius verk.” Läraren skrev Sibelius på tavlan. Jag tänkte på Finlandia-hymnen som är den vackraste finska hymnen. Sisu, sauna, Sibelius. Den finska treenigheten. Är den inte en bra sammanfattning av vad finskhet kan vara för nånting eller ska vi lägga till ett S. S som skola. Att värna om utbildningens kvalitet och tillgänglihet för alla är oerhört viktigt för ett litet folk som finländarna. 

         Nästa år fyller republiken Finland 100 år. Lördagen den 24 september samlades 10 000 människor på Senattorget i Helsingfors centrum. Det var en stordemonstration mot rasism och främlingsfientlighet. Tillställningen avslutades med Finlandia-hymnen vilket jag tycker var genialt. Min kärlek för det land jag föddes i är djup men villkorlig: ingen främlingsfientlighet ska finnas, solidaritet ska råda med andra folk som också vill väl för vårt hem, denna blåa glob som kretsar kring solen, ett av rymdens fusionskraftverket. 

         Jag vill avsluta genom att sjunga första versen av Finlandia-hymnen som Jean Sibelius har komponerat. Den finska texten har skrivits av Veikko Antero Koskenniemi år 1941. 

        Oi Suomi, katso, Sinun päiväs koittaa,
        yön uhka karkoitettu on jo pois,
        ja aamun kiuru kirkkaudessa soittaa
        kuin itse taivahan kansi sois.
        Yön vallat aamun valkeus jo voittaa,
        sun päiväs koittaa, oi synnyinmaa.

        (Översättning av Joel Rundt)
        O, Finland, se, din morgonljusning randas,
        och natten skingras hotfullt mörk och lång.
        Hör lärkans röst med rymdens susning 

        blandas,
        snart rymden fylles av jubelsång.
        Se natten flyr och fritt du åter andas.
        Din morgon ljusnar, o fosterland.