Kiitos! Tack! Thanks! Dankon! Suur tänu!

I see in the statistics of this blogging site that I have readers in very many countries, most of them in Sweden, Finland, Russia and the States. This is important. Our Blue Planet has become a village where we can communicate with one another across cultural and linguistic borders. Let it be so, let there be ever more communication between us, human beings. We face enormous challenges in terms of economic disparity, climate change and what not. But I am confident that we shall overcome these and other hindrances for a better world. 

Now I'll take a vacation but I'll be back, don't worry.

Huomaan että olen saanut lukijoita hyvin monesta maasta, useimmat Ruotsista, Suomesta, Venäjältä ja USA:sta. Se on tärkeätä. Sininen kotipallomme on nykyään kylä, jossa voimme viestiä toistemme kanssa kulttuuri- ja kielirajojen yli. Olkoon aina niin, muuttukoon kanssakäyminen aina vain vilkkaammaksi meidän ihmisten kesken. Meillä on kovia haasteita: taloudellinen eriarvoisuus, ilmastonmuutokset ja paljon muuta. Mutta olen varma, että me selviämme niistä ja muista esteistä. Parempi maailma on mahdollinen.  

Lähden tästä lomille. Mutta ei syytä huoleen: palaan takaisin.  

Finska - ett språk i Norden, del 2

 

Carl Axel Gottlund (1796 - 1875) uttryckte sin vision av finska i sitt opus magnum Otava (Karlavagn) 1831 så här: "Syftet med att trycka denna bok ... har varit ... att upptända kärlek hos oss för detta vårt eget tungomål och att genom vår egen språkutövning höja henne upp vid sidan av andra språk ... så att vi med tiden kan ha det som ett gemensamt nationellt skriftspråk." 
        Skriftspråket skulle alltså inte skapas ovanifrån utan "genom vår egen språkutövning". Det skulle heller inte ske snabbt utan "med tiden", och under tiden skulle man enligt Gottlunds bevingade råd "kirjuttaa niin kuin huastaa", skriva som man pratar. Detta program skilde sig radikalt från det som andra finska språkmän dåförtiden hade i åtankar. Och mycket riktigt, Gottlund kom inte att vinna något gehör hos dem.

       Gottlunds bakgrund skilde sig radikalt från Lönnrots. Han föddes i Nyland 1796 men flyttade med familjen till Juva (Jockas), en kommun i Södra Savolax, där hans far blivit kaplan 1805. Hans mor var svensk; svenska var också det språk man använde inom familjen och med vänner och bekanta. Denna krets bildade sin egen lilla värld ute på landsbygden i Savolax.

       Det berättas att Carl Axel ivrigt organiserade krigslekar. I dessa lekar deltog alla, ståndsfamiljernas arvingar, bondungar och torparbarn. Dessa kontakter var något som Gottlund senare hade stor nytta av, för han lärde sig umgås på den finska dialekten savolaxiska och göra det på ett naturligt sätt.

       Gottlund tog studenten 1814 och inledde sedan sina studier vid Åbo Akademi. Där låg undervisningen och forskning på sparlåga. Han flyttade vidare till Uppsala 1816 där han bedrev studier i filosofi, medicin och klassiska språk med de medel som pappa skickade från Finland. Han blev känd som duktig dansare på bal. Och under sin tid i Uppsala erfor han också genom ett översättningsuppdrag att det fanns ett finskt folkslag i Värmland, på gränsområdet mellan Sverige och Norge. Detta blev en vändpunkt i hans liv. Han åkte till dessa "skogsfinnar" för att bekanta sig med dem och forska i deras språk och kultur.

En glad husmoder på boskapsstigen i Finnskogarna

       Han fick varmt mottagande hos skogsfinnar, och lyckades också med sitt etnografiska och språkliga samlingsarbete. Han blev på så god fot med folket att han kom att kallas för "skogsfinnarnas apostel". En anledning till denna benämning var att Gottlund förde skogsfinnarnas talan inför kungen; i själva verket handlade det om en av honom ledd tolvmanna delegation skogsfinnar. När delegationen iklädd i deras vadmalsrockar och näverskor med näverkontar på ryggen stegade längs Stockholms gator 1823 väckte det naturligtvis enorm uppmärksamhet.  
       Att organisera en delegation var naturligtvis en prestation från Gottlunds sida men den blev ingen vändpunkt mot det bättre i fråga om skogsfinnarnas kultur och språk. Två kyrkor byggdes dock senare i området. Kungen bestämde sig också att bistå dessa undersåtar genom att skicka dem en präst. Men denne präst kunde ingen finska, bara svenska. Gottlund hade planer att grunda ett finskt härad inom gränsområdet mellan Sverige och Norge men även dessa planer gick i kras. Till råga på allt väckte de misstankar hos myndigheter att Gottlund sysslade med statsfientlig verksamhet och han landsförsvisades från Sverige.

       Gottlund återvände 1834 till Helsingfors där han fick lektoratet i finska vid det Kejserliga Alexander-Universitet 1839-1875. Det var tider då Kalevala var på allas läppar. Gottlund var mycket kritisk mot eposet, och hade goda skäl för det, för han visste att det inte handlade om ett verk bestående av folkets egen diktning i ren form utan om en diktsamling som Lönnrot hade satt ihop efter eget behag av sina anteckningar och med egna tillägg. Gottlund fortsatte inte att fördjupa sin kritik mot Kalevala även om han hade goda förutsättningar för det, utan i stället försökte han tävla med Lönnrot genom att författa ett eget epos Runola (Diktbo, 1840). Detta skriftverk blev emellertid ett konstnärligt och ekonomiskt fiasko, vilket förstärkte hans konkurrent Lönnrots rykte som Finlands Homeros.

       Gottlund var den första som tydligt formulerade önskemålet av att reformera det gamla finska skriftspråket eller vanha kirjasuomi. Han framförde sina tankar i Svensk Litteratur-Tidning 1817 där han säger att allmänheten redan länge klagat på finskans ortografi och krävt att språket skulle renas från främmande slagg. Han vurmade för finskans östliga dialekter. "Detta språk smeker örat med dess många vokalers musikaliska klang."

       Vid normering av finskan uppstod ett tjog problem. Bland de svåraste nötterna var hur man skulle ställa sig till finskans dialektala skillnader. Frågan diskuterades intensivt under 1810 - 1830. Två ståndpunkter framfördes: den ena som höll på den gamla grunden och stödde sig på västdialekter och den andra som lyfte fram östdialekterna och företräddes energiskt av bl.a. Reinhold von Becker. Det fanns en tredje, Gottlunds "anarkistiska" linje som innebar att var och en fick skriva som hen ville.

       Medan man så småningom och med Lönnrots auktoritet samsades mellan västliga och östliga dialekter, skuffades Gottlunds linje helt undan. Den fick mycket kritik och även hån mot sig. C.N. Keckman, Gottlunds företrädare i lektoratet i finska, efterhärmade Gottlunds sätt att skriva "savolaxiska" och menade att dennes "skrivkonst är tokig", att han blandar "Savolax Finska" som man förstår först "om man länge kliar på huvudet".
        Gottlunds inflytande minskade alltmer under årens gång. Han blev en kuriositet inom den fennomaniska rörelsen, ändock hans bedrifter som samlare av folklore och hans andra insatser bland skogsfinnarna erkändes och uppskattades alltjämt.

       En stor språkreform av det finska skriftspråket genomfördes under 1820‒1870. Den nya språkformen baserade sig till väsentlig del på den gamla västliga grunden men den inför­liva­de drag från östdialekter. För att ta två exempel: väst­finska dialekter har lånord från svenska som klasi, trenki och kryyni (resp. glas, dräng och gryn). Dessa har inte antagits i standard­språket, utan där heter det som det gör i de öst­liga dialekterna: lasi, renki och ryyni. I fråga om böjning fogade man ihop en egen skriftspråksnorm för den sk. stadieväxlingen som inträder i vissa ordstammar. I väst säger man "kuljen" 'jag går', i öst "kulen", standardfinskans norm blev "kuljen", alltså den västliga formen. I öst säger man "pelon" 'rädslans' och i väst "pelvon", i standardfinskan heter det "pelon", alltså den östliga vann över den västliga formen. Mer allmänt uttryckt kan man konstatera att nufins­ka standard­språket är en kompromiss, till en del ett konstruerat språk.

Finskans dialektområden

Flera skriftspråk som t.ex. norskan (fram­för allt nynorsk), estniskan och hebreiskan har också genomgått en liknande omfattande bear­betning. Men man får nog säga att finskan förvandlades från en föga duglig vanha kirjasuomi till ett modernt kulturspråk synnerligen fort.

På det statliga planet bedrev Snellman en "kulturfennomanisk" linje vars syfte var att skapa en helt finskspråkig nation. "Finland kan inte göra någonting med våld, bildningens kraft är dess enda räddning" skrev han 1840. I hans program ingick att "folket måste bli bildat, den bildade samhällsklassen måste bli nationell". Den bildade klassen måste tillägna sig folkets tungomål och utveckla det till ett kulturspråk. Devisen var 'Ett språk, ett sinne'.

       Snellmans och hans närmaste medarbetares ansträgningar bar frukt efter att Alexander II tillträtt regeringen 1855. Tsaren hade noterat sina finska undersåtars lojalitet och delvis som tack för detta skrev han under en språkförordning1863 som jämställde finskan med svens­kan i alla de ärenden som omedel­bart be­rörde den finska allmogen. Alla domstolar och ämbets­verk ålades att ta emot handlingar på finska.

Språkförordningen på finska

       Men var 1863 års språkförordning den framgång som den fennomaniska rörelsen hade väntat sig? Inte riktigt. För det första stipulerade man att finskan och svenskan skulle bli jämställda först efter en övergångstid på 20 år. För det andra förblev svenskan landets huvudspråk, för i förordningen stod ju att finskan skulle användas i ärenden som omedelbart berörde den finsk­språ­kiga delen av befolkningen, inte överallt. Som sådan gav förordningen knappast stöd åt de finskivrare, fennomaner, som ville ha ett enspråkigt finskt Finland. 
       Den kände finske historikern professor Heikki Ylikangas som ingående studerat dessa saker menar att hade man stiftat språkförordningen först efter Finland blev självständigt hade det kanske varit möjligt att driva genom enspråkighetsmålet. I autonomitidens Finland var det en omöjlighet. I en viss bemärkelse "ärvde" det självständiga Finland den officiella tvåspråkigheten i finska och svenska från storfurstendömets Finland. 
       Men finskan stärkte sin ställning alltmer och de övre samhällsskiktens hållning till språket blev mer positiv. Att gå över från svenska till finska som umgängesspråk var dock inte lätt. Julius Krohn berättar hur det var i hans fennomaniska krets 1857: "Efter att tillbringat en kväll med vänner kom jag hem mycket nedstämd. Jag hade föreslagit att vi skulle prata finska men de andra hade skrattat åt mig och sagt att det var onödigt och förtidigt." 
       Man bildade föreningar vars syfte var att prata finska. "Finsk kvällsförening" grundades 1864 av vissa finska familjer; föreningen samlades en gång i veckan "för att tala finska samt spela musik, dansa och leka sällskapslekar". 
       Språkbytet pågick alltså för fullt bland ståndfolket i Finland under senare delen av 1800-talet, och då det inte fanns något allmänt vedertaget finskt talspråk tog man skriftspråket som förebild även för det. Hos språkbytare föredrogs den grammatiskt korrekta finskan - och det finns dagboksanteckningar och annat som visar hur ansträngande det var för det svensktalande "herrskapet" att i vuxen ålder lära sig detta formrika språk. Inte att undra att språket fick ett rykte om sig att vara synnerligen svårt.

       På den finskspråkiga sidan värnade man noga om skriftspråkets renhet. "Skriftspråket står för nationens kultur i dess helhet, som en odelad samhällelig och nationell kraft, och det står för kultur som sådant, som ett rent, absolut faktum" hette det i ett föredrag av en ledande finsk professor 1924.  
       Skriftspråkets dominans bar med sig den negativa följden att dialektal brytning stigmatiserades. T.ex. /d/ fonemet (eller språkljudet) orsakade problem för många då det inte förekommer i de flesta dialekterna men hade införts i skriftspråket. Genitiv av "totuus" 'sanning' heter "totuuden" men uttalas av framförallt äldre och lågutbildade finsktalande olika beroende på vilken dialekt de har. Man kan höra former som "totuuten", "totuuren" och "totuuven". Lyckligtvis är /d/ inte särskilt vanligt fonem i finska. Enligt en statistisk undersökning är dess andel av alla grafem (skrivna fonem) 0.85% i skriftspråket av det undersökta materialets 2.5 milj. grafem. 
       Jag kan intyga att jag har många gånger hört mina finsktalande landsmän brista ut under ett helt vanligt samtal: "Jag kan inte finska." Det låter väldigt märkligt i mina öron. Jag kommer att tänka på den vise Porthan och menar att man inte ska offra sitt modersmål för något - inte ens om den råkar vara en dialekt utan "d". 
       ”Hur gick det sen?” undrade Mumin-trollet fast Mumin var inte så intresserad av just språkfrågor. Engelskans roll blir allt starkare i Finland: man undervisar på engelska i flera vanliga finska skolor och förstås vid universitet. Vi kan notera att Finlands stolthet Nokia inte skrev sina slogans på finska utan på engelska. Nokia ville inte "yhdistää ihmisiä" utan "connect people". Finland är det land som efter Irland tar emot proportionellt sett flest utbytesstudenter. Landet är mycket intensivt engagerat i globaliseringen. I nuläget är Finland definitivt tvåspråkigt i finska och svenska men hur blir det i framtiden? Kommer engelskan att slå ut dessa språk eller åtminstone nafsa åt sig allt flera användningsområden på deras bekostnad? Frågan är fri, bara den är hövlig. 

"Hur gick det sen?" Det får historien utvisa.

Finska – ett språk i Norden, del 1

Min mor kom från det finskspråkiga Tammerfors men hon hade gått sin skola delvis på svenska. Kanske tack vare detta sköt hon ibland in svenska fraser i sin finska, hemmets språk. "Frågan är fri bara den är hövlig," sa hon när det handlade om något som var generande för en."Saken är enkel men låt mig förklara" var en smålustig anmärkning på hur man lätt kan krångla till det. Dessa är axplock av mitt svenska arv: fraser som löst vardagliga problem, generande och andra.

       Finlands språkförhållanden verkar enkla: det handlar om två språk, svenska och finska, och deras inbördes relationer. Sedan har det framförallt i större städer funnits de som pratat ryska, tyska, romani, tatariska, jiddisch osv. I norr har bott samer som har talat sina respektive dialekter eller språk. Bilden förefaller inte så invecklad. Men låt mig förklara utan att krångla till det alltför mycket.        

        Det vi nu kallar för Sverige och Finland bildade ett rike under mer 600 år. Detta rike var en flerspråkig helhet där svenska, latin, tyska och till en del även franska dominerade. Finskan hade inte någon officiell status; språket talades av allmogen i rikets östra halva, och det eller närmare bestämt dess dialekter var förstaspråket för ca. 20 % av rikets hela befolkning. Tack vare den lutherska reformationen hade man grundat finska skriftspråket, översatt Nya testamentet 1548 och hela Bibeln (1642). Men något vitt använt skriftspråk hade det inte blivit; den första romanen Seitsemän veljestä (Sju bröder) kom ut först 1871 skriven av Aleksis Kivi.

       Att finskan inte kunde hävda sig särskilt väl som språk i det stora svenska riket berodde delvis på att dess talare fick gå igenom många umbäranden pga. anfall från öster och år av missväxt. Under dödsåren 1695-1697 gick en tredjedel av Finlands befolkning på 500 000 personer under. Ofreds­åren 1714-1721 och 1742-1743 då Ryssland ockuperade landet, tog också tusentals liv.
       Umbäranden som beprövade befolkningen var en orsak varför myndighetspersoner under 1700-talet inte kunde rekryteras i Finland i önskad omfattning utan de kom från Sverige. Detta höjde svenskans status ännu mer. Det förekom planer att medvetet försvenska landet för att kungen skulle slippa och prata genom tolken med sina finska undersåtar.

       Den stegvisa försvenskningen skedde inte utan motstånd. Finskspråkiga bönder protesterade mot domare som inte kunde finska. Kyrkan höll konsekvent på finskan även om merparten av prästfamiljer lär ha haft svenskan som vardagsspråk. Akademiker som Daniel Juslenius (1676 -1752) och Henrik Gabriel Porthan (1739-1804) motsatte sig försvenskningen.

Henrik Gabriel Porthan

        Porthan ansåg att modersmålets ostörda användning tillhör de rättigheter som människorna inte bör offra. Porthan framförde även tanken att finnarna inom det svenska riket bildar en egen nation, skild från den svenska majoriteten. Trots motståndet talade utvecklingen under 1700-talets senare del definitivt för svenskans fortsatta framgång även i den östliga halvan av riket.

       Vid 1800-talets ingång var en sjättedel av Finlands befolkning svenskspråkig; de översta sociala skikten var uteslutande svensktalande. Svenska var maktens, finska allmogens språk fast det självfallet fanns svenskspråkiga även i lägre samhällsklasser. Men om en finskspråkig yngling ville skaffa sig ett yrke inom kyrkan eller den offentliga sektorn var svenskan ett måste. Då kan man undra hur det kom sig att finskan inte gick samma öde till mötes som iriskan som under 1800-talet fortfarande var stark i Irland men som numera kämpar för sin fortlevnad.

       En radikal förändring ägde rum i Finlands politiska ställning då landet kom under den ryska kejsaren 1809 som ett autonomt storfurstendöme. Detta var resultatet av att Sverige förlorade Finska kriget mot Ryssland 1808-1809. Medan kriget fortfarande pågick sammankallade kejsar Alexander I lantdagen i Borgå där de finska ständerna svor honom trohet. Kejsaren angav i sin tur den 29 mars 1809 regentförsäkran där han lovade behålla landets lagar, religion och språk – och med det menade han det svenska språket. Landet skulle förbli så som det var innan Sverige avträdde det, det vill säga kulturellt och ämbetsmannamässigt svenskt.

I storfurstendömet pratade ca. fem sjättedelar av befolkningen finska och rimligen skulle dess ställning därmed höjas. Men att allmogen skulle bli bildad på sitt eget språk var det inte att tänka på; detta var myndigheternas politik och de övre samhällsklassernas allmänna attityd. 
      Finland var ett agrart ståndsamhälle precis som Sverige och det styrande landet Ryssland. I en europeisk jämförelse tillhörde det ryska kejsardömet dessutom de mer konservativa. Samhällsklasserna och deras tungomål skulle veta sin plats. Johan Wilhelm Snellman (1806-1881) som energiskt agerade för finskans sak, klagade 1840 i ett brev att den bildade svenska delen av befolkningen inte brydde sig ett dugg om den obildade finska delens andliga och materiella framgång. Lars Gabriel Haartman (1789-1859), storfurstendömets ledande statsman på 1830- och 1840-talet, ansåg att finskan var la langue du Perkelä.

       Alla inom den bildade samhällsklassen ansåg inte att finskan var odugligt som språk. Innan Snellman trädde fram verkade en grupp akademiker vid Akademien i Åbo som hade tagit starkt intryck av tyska nationalromantiska idéer. Kanske den mest namnkunnige var A. I. Arwidssson som 1821 skriver: "...Alla som talar samma språk bildar naturligt en oupplöslig helhet." 
       Nationbygget skulle förankras i språket, finskan, vilket lät rimligt: det var ju språket som skiljde den finska majoriteten och svenskarna åt, annars hade de ju samma religion, samma lagar och samhällssystem. Arwidsson tillskrevs också den bevingade strofen: "Svenskar äro vi inte mera, ryssar vilja vi ej blifva, låtom oss vara finnar." Alltså finskheten handlade om att vara varken ryss eller svensk. Vad innehöll den då, annat än språket och de två negationerna?

A.I. Arwidsson (1791 - 1858)

       Under 1700-talet hade Porthan funnit att det i Finlands inland fanns en levande folkdiktning. I diktningen utspelade sig en säregen föreställningsvärld med egna myter och egna hjältar. Den här Kalevala-traditionen kom att inta en central roll i utformningen av finskhet. Inom loppet av 1800-talet samlade man väldiga mängder folkdiktning i själva storfurstendömet och bortom dess östra gräns i Fjärrkarelen. Den mest betydelsefulle aktören inledningsvis blev Elias Lönnrot (1802-1884) som vi snart ska fatta närmare bekantskap med.

       Långt in på 1800-talet såg läget för finskan mörkt ut. Reinhold v. Becker (1788-1858), författare till en finsk grammatik, konstaterar i Turun Wiikko-Sanomat (Åbo Vecko-Tidning) 1820: "Att Finska språket inte utvecklats jämbördigt med andra Europeiska språk förundrar sig ingen som vet vilken ringaktning man visat för det intill dessa dagar. Somliga av våra lantsmän har ansett vårt språk vara så rått, att de inte velat fördärva sin mun med det och vi måste undra oss över att de inte också har skämts för att bo i ett Land, där ett sådant språk talas."

       Som sagt, ståndsamhället skulle bestå, och den finska allmogen skulle inte rubba sakernas givna ordning genom att skaffa sig skriftlig bildning. År 1829 infördes censurstadgan som enbart omfattade verk på majoritetens språk finska. Stadgan hade emellertid föga betydelse för finska skriftspråkets utveckling då de finskkunniga censorerna ställde sig positiva till finnarnas intensiva men "harmlösa kulturnationalism", vurmandet för folkdiktning.

       I syfte att tygla utvecklingen ytterligare införde de ryska makthavarna en ännu strängare språkstadga 1850. Den tillät endast religiös och ekonomisk litteratur på finska. Återigen berörde stadgan inte svenska eller ryska. Såväl högt uppsatt finsksinnat ståndfolk som bönder reagerade häftigt, de ansåg att finskan genom stadgan hade hamnat i ett avsevärt sämre läge än svenskan och ryskan.

En finsk bonde från 1800-talet

       Under ledning av Antti Makkonen lämnade bönderna i Savolax in en vädjan till den ryske generalguvernören om att undervisning i elementärskolan skulle gå på finska. Även krav på domarnas kunskaper i finska framfördes men de vann inte gehör hos myndigheter. Läget blev bättre först när Alexander II tillträdde regeringen 1855.

       Den finsk-nationella rörelsen väcktes och den blomstrade först i form av "Åbo romantik" under första decennierna av 1800-talet. Efter Åbo brand 1827 verkade den i Helsingfors och då kallades den "Helsingforsromantik". Många rörelsens representanter, finskivrare eller "fennomaner", kunde knappt själva finska, bland dem nationalfilosofen Johan Vilhelm Snellman.
       Somliga som t.ex. Carl Axel Gottlund, lärde sig finskan som andraspråk. Ytterligare några akademiker kom visserligen från finskspråkiga hem, men hade fått sin skolgång på svenska och studerade på svenska vid Akademien i Åbo. Elias Lönnrot tillhörde denna grupp. Lönnrots och Gottlunds levnadshistoria är värda att lyfta fram för de belyser hur olika de personligheter var som satte sin prägel i finskans tillblivelse som ett fullödigt språk bredvid svenska och andra kulturspråk.

       Lönnrot föddes 1802 i Sammatti i Södra Finland som son till skräddaren Fredrik Lönnrot och dennes maka Ulrika. Familjen hade många barn och var fattig men Elias läslust var stor och med hjälp mecenater lyckades han utbilda sig först till filosofiekandidat och senare även till medicine licensiat.

       Lönnrot gjorde sin läkarpraktik i Helsingfors där han kämpade mot koleraepidemin som brutit ut 1831. Från 1833 verkade han som provinsialläkare i den lilla byn Kajana i nordöstra Finland, och när tjänstgöringen tillät begav han sig på sina diktsamlingsresor. Under 1828 - 1845 tillryggalade han sammanlagt 10 sådana färder i Finland, i Fjärrkarelen, Lappland, på Kolahalvön och även i Estland. 
       I ödemarksbyar träffade han runo-sångare som kunde sjunga gamla dikter på Kalevala-mått dagarna i ända. Lönnrot antecknade flitigt dessa runon som sedan stod som grund för hans sammanställning av själva eposet Kalevala.

Runo-sångare skapar sina Kalevala-historier

       Eposets första upplaga kom ut 1835 och den kompletterade upplagan med 50 runo 1849. Kalevala innehåller bear­betad folkdiktning om myter som världens tillblivelse och Sampo-myten. Sampo är i finsk mytologi en slags magisk artefakt som bringar välgång till inne­hava­ren; den smiddes av Ilmarinen, samma figur som smidde himlavalvet. Den största av Kalevalas hjältar heter Väinämöinen som med sångens makt vinner över sina motståndare, bland dem en stackars Joukahainen. 

       Kalevalas något pacifistiska historier överensstämmer dåligt med finnarnas verkliga historia, men den tycks ändå visa att de hade ett eget förflutet, åtskilt från den över 600-åriga samvaron med svenskarna. Eposet och dess uppföljare Kanteletar samt en omfattande diktinsamlingverksamhet under 1800-talet gav stöd åt finska språket och framför allt åt dess östliga dialekter som har en ton­givande ställning i Kalevala-diktning.

       Lönnrots betydelse var stor inte bara som Kalevalas skapare utan även som odlare av finska i övrigt då han författade skrifter på diverse områden som t.ex. instruktioner hur man skall bota vanliga sjukdomar. Han och hans medarbetare författade en finsk-svensk ordbok 1880 som omfattade 200 000 ord. 
       Medan finskans användningsområden utvidgades blev det klart att finskans orförråd inte räckte till: hundratals svenska ord hade ingen motsvarighet i språket. Men man avhjälpte dessa stora brister, och det gjorde man på olika sätt som bl.a. genom att medvetet skapa nya ord. Lönnrot blev en av de mest produktiva sanasepot ("ordsmedarna"). 'Republik' heter tasavalta på finska och det var Lönnrot som kom på det. Han tog ordet från en gammal finsk ordstäv "Tasavalta tappelussa, lyöpi kuka kerkiää" ("Jämnmakt i slagsmålet, den som hinner slår"). Att republik förknippes med slagsmål är en tankeväckande koppling.

        Lönnrot hade ett avgörande inflytande vid normeringen av standardfinska. Det var tack vare honom som fonemet /d/ etablerades i finska i vissa ordstammar och i den såkallade stadieväxlingen av /t/ (t.ex. ”katu” 'gata', ”kadun” 'gatans'. Mer om stadieväxlingen kan du läsa i vilken finsk grammatik som helst). Lönnrot blev tillsammans med August Ahlqvist (1806-1886) en språkauktoritet man lyssnade till i storfurstendöme Finland. Gottlunds roll blev en annan: i moderna termer kan man kalla honom för Finlands ledande oliktänkare.

(Fortsättning följer:..)

Pluses and minuses of being a Finn, Part 3

This is the third and the last part of my comments on the observations that a Russian living in Canada has made on Finns while staying for a period of time in Finland. After a few positive statements s/he has had quite a few negative remarks on the nation of 5.4 million people living in the NE-corner of Europe. As before, I have marked her/his remarks as "Minus-claims", and they are followed by my comments.

Minus-claim 4: Taciturnity - At first, you think that they're simply shy, then, perhaps that they have something against you, but then you understand that they're always quiet. "Hot blooded Finnish boys" is a stupid joke. Because of their incredibly narrow view of life, there is nothing to talk about with Finns. "Kaumas ilmaa tanjan oon" ("There's good weather today") that's how I like to start conversations with them. Add to this phrase words along the lines of "Jo", "Niin on" or "Ust, ust" and you'll sound just like a typical Finn - their speech isn't developed beyond these few words... just like their brains.

My comment: The sentence in Finnish shows that the Russo-Canadian critic has not learnt the language too well. The phrase "Kaumas ilmaa tanjan oon" ("There's good weather today") sounds a little like the correct sentence "Kaunis ilma tänään on" (or rather: "Tänään on kaunis ilma", word by word: "Today is beautiful weather").

As far as "hot blood" is concerned, there are different ways of dealing with it. For one thing, "sauna" with its hot bathing steam is a Finnish loanword in English. In respect to Finnish males, I think that it is fair to say that they may get quite hot when they discuss hockey, Formula 1 and rally driving issues. A lot of hot feelings are also aroused when they are dancing tango, by far the most popular dance in Finland, outside the urban areas.

Minus-claim 5: Greediness and stinginess. And not just to others... to themselves as well. Finns will never even think about spending money on culturally enriching travel. The closest thing a Finn will ever do is travel to Talinn or St. Petersburg for cheap alcohol. Everything that Finns ever buy, they buy on sale. Early in the morning, they get their coupons in the mail, and immeadiately start deciding which store to ski to for the best bargains.

My comment: I find it quite rational to purchase things as cheap as possible provided that they are worth buying. On the other hand, the Finnish tourism in the form of "sikailu" (pig-like behaviour; NB. I do not wish to insult the wise animals) is well-known. Finns have tried to be self-critical about it. Click here for a youtube song in Finnish which was fairly popular in the 60's and 70's. It deals with Finnish tourists, mostly males, "pig travelling" in Spain and elsewhere in the "tropic".

"Star travels to the Soviet Union", an ad of the Finnish travel agency Lomamatka from the year 1961. No vodka in these ads.

However, I do not believe that the tens of thousands of Finnish tourists that travel, say, in Russia and Estonia go there only for a cheap intoxication. Sure, they may get intoxicated for other reason, like by what Russia has to offer in terms of nature and culture.  

Minus-claim 6:Tendency to suicide. A tendency that is completely abrupt and unexplainable. A man will be living along, not a drunk, not bankrupt, not spurned in love, and then, all of a sudden, he'll just hang himself. Something's not right in the head with these people. I think that pyromaniacs burn churches in Finland for similar reasons.

My comment: As a matter of fact there are more suicides per 100 000 persons per year in Russia than in Finland (20.2 vs. 16.8 persons) – and there are also more intentional homicides in Russia than in Finland (10.2 vs. 2.2 / 100 000 persons). The tragic statistics can be found here and here. 

Minus-claim 7: Alcoholism. The Swedish government barely saved these White Eskomoes from "fire water" by instituting a complete ban on the sale of alcohol except some special "ALKO" stores, where the prices are simply astronomical. That's why when they get their hands on cheap vodka over the border, Finns go insane. This isn't your Frenchman, Italian, Spaniard or Greek, who'll drink a glass (or a bottle) of red wine, and go on to create some masterpiece of art... Absolutely nothing like that... When the 'quiet Finn' gets full of vodka, his tongue gets untied, and all the dirt and idiocy that he keeps concealed is revealed. The resulting show is a nightmare.

My comment: ALKO was founded by the Finnish government, not the Swedish. It happened in 1932. As we can read in Wikipedia "Alko is the national alcoholic beverage retailing monopoly in Finland". Sweden has a similar system, and there, "Alko" is called "Systembolaget" (= "System company"). Sure, this may be difficult to understand for people outside our corner of the world.

Statistics tell us that Russians and Finns who are 15+ years of age drink respectively 15.76 and 12.52 liters pure alcohol per year. It can be that Russians have more fun when they get drunk than Finns do going with a can of Lapin Kulta ("Lappland's Gold", a Finnish beer) in their hands in and out of the (hot) sauna bath and taking, perhaps, a few tango steps by the way. 

A Finnish drinking party at an Icebar

We may note that many of the nostalgic songs that Finns love are originally Russian. Here  you may listen to the wartime  song "Eh dorogi" (Эх, дороги, "Oh, the roads") in Russian, and here the same song in Finnish sung by Laila Kinnunen (1939 - 2000), a very popular Finnish singer. And here is one of my favourites, "Zhuravli" (Журавли, "The cranes") in Finnish and in Russian.  

Minus-claim 8: Stubbornness. Anything that a Finn gets into his head, you won't beat out with a club. Of course, stubbornness and dullness always go hand in hand...

My comment: Well, now our critic is talking about "sisu". It is a difficult word to translate. It is one of the fairly few Finnish loanwords in Swedish. In a Finnish-English on line dictionary you find the following: sisu = strength, persistence, obstinacy (!), perseverance, willpower, determination regardless of cost, cojones, guts, grit, nerve, spunk.

Occasionally, dullness has been combined with sisu. It was very foolhardy to think that the small nation of stubborn Finns could stop the Red Army in the begining of the 40's. And after the WW2, the Soviet Union did not let Finland have the Marshal aid (click here). Finns got to pay the war reparations to the Soviet Union (click here). In those days, it would have been quite hard to imagine that appr. in 40 years Finland would be a country with a very high index of human development. (Click here for the global list of the index.) 

Minus-claim 9: Conservatism. Or, more accurately, a fear of being different from the crowd. This isn't a Frenchwoman, intentionally looking a little disheveled so that someone will notice... No, the Finnish woman will always wear her tracksuit and hat, the same as everyone else. No make up, no style, no individuality - straight from the forest.

My comment: Well, we may show our individuality in so many different ways. What people have between their ears and in their hearts is more important to me than what they happen to wear.

I find the mental conformism a more problematic issue. While living in Finland during the Kekkonen era (1956 - 1980), I found that the majority of Finns was very conformist. In those days, you could not direct any criticism in public against the Soviet Union.

In the 60's and 70's, quite a few Finnish intellectuals considered themselves "radicals" but they dared not criticize the Gulag and more specifically, the treatment of dissidents in the Soviet Union. Nor did Finns care much about the Soviet occupation of the Baltic states. Self-censorship flourished in Finland, and as one might have expected, the Germans coined the term for it, "Finnlandisierung", defined as "the former policy of neutrality by non-Communist countries under the influence of the Soviet Union".

In my blog "Finnarnas feghet" (Apr. 19, 2012), I have tried to explain the obvious political cowardice ("feghet") of the Finns. I quote (in English): "If you have once seen your country in ruins, you may not be very willing to experience it once more."

But in the end of the day, aren't we all conformists when the crowd and its leaders compel us? I do think that only very few of us have the civil courage when the chips are really down. Pride parades have not made a great success in Russia, whereas more uniform parades have been many and impressive over there. 
 
Minus-claim 10: Keeping grudges.. You've already forgotten what happened, but the Finns will quietly remind you, and stab you in the back. The Finn won't bring his hurts and problems out into the open to solve them right then and there... no, the Finns is afraid of causing a stir. He'll much rather quietly hunker down in the corner and fantasize about how her can get his revenge...

My comment: I repeat in order to understand: "The Finn won't bring his hurts and problems out into the open to solve them right then and there... no, the Finns is afraid of causing a stir." An important point. This statement seems to claim that Finns lack self-confidence. One may wonder why's that.

Is it because of the place where the majority of Finns happen to live, that is, between Sweden, the former "mother country" for 600 years, and Russia, the "bear" across the Eastern border?

One may notice that in the national romantic era of the 19th century, a device was coined: "We are no longer Swedes, and we shall not become Russians, so let us be Finns!" So, the idea of Finnishness was built on the two negations "not Swedes" & "not Russians". It is a pity, since we should acknowledge the cultural and other influences that we have got from our neighbours and from cultures beyond them.

Being not only a Finn but a registered world citizen since the late 60's as well, it is my conviction that we are not Russians, Finns, Swedes etc., in the first place, but homines sapientes sapientes, that is, very wise human beings. Let us try to live up to this title, and feel happy that we have got such a fantastic place to live on, our Blue Planet.

Human evolution?

六四事件 - Taivaallisen rauhan aukio 4.6.

en ole käynyt Kiinassa
mutta arvelen että sielläkin
ihmiset syövät, nukkuvat, tekevät työtä, rakastavat toisiaan, ovat kiukkuisia toisilleen, sopivat taas, poimivat omenan puusta, puraisevat palan ja sanovat: "Onpas tämä kirpeä!"

Mutta miksi mieleni on niin surullinen tänään?
On neljäs kesäkuuta ja ajattelen tapahtumia 
24 vuotta sitten. 
Se tekee kipeää. En voi sylkäistä sitä suustani, kuten voin kirpeän omenan palan.

"Liu Binyan, Fang Lizhi, Liu Xiaobo,

Wang Dan, Chai Ling...?"

"Läsnä / 我在这里!"

Tietoa tapahtumista 4.6.1989 saa tästä.

Formaalisen ja funktionaalisen kieltenopetuksen rajankäyntiä

Kieltenopetuksella on pitkät perinteet, joihin liittyy kiinteästi rajankäynti formaalisen ja funktionaa­lisen opetuksen välillä [alaviite 1]. For­maalisen kieltenopetuksen kannattajat käsit­tävät kielen koodijärjestelmäksi, jonka sääntöjen tuntemukseen ja hallintaan kielen osaaminen pe­rustuu. Funktionalistit puolestaan katsovat, että kieli on ennen muuta viestinnän väline [alaviite 2], jossa sanoma on sanojen muotoa tärkeämpi asia. Formaalisen kieltenopetuksen tärkein tuki on ollut kirjoitus ja kirjakieli. Ilman kirjoituksen apua kielen sääntöjä olisi hankala käsitellä esimerkiksi opetuksessa. Funktionalistit ovat sen sijaan aikojen aamusta voineet opastaa kielenoppijaa esimerkiksi näin: "Kun haluat tervehtiä jotakuta, niin sano hei tai moi."

Tervehdys!

 

          Formalistit ovat yleensä olleet sitä mieltä, että kielioppi on kielen käyttötapojen suh­teen neut­raali sään­nöstö. He pitävät kielioppia asiana, joka on opetettava avoimesti ja selkeästi eli ekspliisittisesti, kun taas funktionalisten näkemys on ollut se, että kielioppi omak­sutaan im­pli­­siit­tisesti elävien viestimis­harjoitusten myötä eli ikään kuin kaupan päälle. 

          Formaaliseen kieltenopetukseen kohdistettu kritiikki kasvoi 1940-luvulta lähtien [alaviite 3], ja funk­tio­naa­linen kielten­opetus pääsi monella taholla voitolle. Alettiin epäillä, mitä tekemistä kielen formaa­listen piir­teiden eli kieliopin käsittelyllä yli­mal­kaan on kie­len oppimisessa. Eikö kieli ole ajatusten ja tunteiden ilmaisua varten eikä sään­tö­jen hallitsemisen osoittamista varten? Jotkut kielenoppimisen tutkijat jopa pää­tyivät pitämään kieltenopetusta ylimalkaan täysin tarpeettomana. Heidän mukaansa "natural language acqui­si­tion processes are all-powerful" kuten Doughty ja Williams (1998) tiivistävät asian.   

          1970- ja 1980-luvulla kieltenopetukseen vaikutti suuresti Stephen Krashenin esittämä kie­lenoppimisteoria (Monitor Model). Itse asiassa kyse on viidestä hypoteesista. Yksi näistä on se, että ihmiset voivat oppia hallitsemaan kieltä joko alitajuisesti käyttämällä sitä aidossa kanssakäy­mi­ses­sä tai tietoisesti opettelemalla kielen kieliopillisia rakenteita. Jälkimmäinen oppimistapa johtaa siihen, että oppijan mieleen syntyy rakenteiden käyttöä ohjaava monitori. Se vaikuttaa kohdekielen käyt­töön haitallisesti vähentämällä kielenkäytön luontevaa sujumista. 

          Krashenin teoriaan liittyi T.D.Terrellin luonnollisen lähestymistavan oppimismetodi (Natural App­roach). Siinä ei torjuta kieliopin opetusta täysin, kunhan se on yksinkertaista ja tapahtuu luokka­huo­neen ulkopuolella. Luokassa sen sijaan tulee keskittyä sellaiseen kohdekielen käyttöön, jonka oppilaat kokevat mielekkääksi. Oppilaiden tulee saada kielellistä syötettä, jonka he ymmärtävät ja joka on jon­kin verran vaikeampaa kuin heidän taitotasonsa kulloinkin sallii (comprehensible input, i+1-periaate).

          Tutkimus, joka on koskenut ns. luonnon­mukaista kieltenopetusta, viittaa siihen, että kun opetuksessa keskitytään vain sanoman välittämiseen eli kun päähuomio on merki­tyksissä eikä muodoissa, tietyt kielelliset piirteet eivät lop­pu­jen lopuksi kehitykään oppijoilla kohdekielen tasalle. Kielenomaksumisen tutkijoiden kärkihahmoihin kuu­luva Michael Long (1991) on kommuni­ka­tii­viseen ope­tuk­seen liittyen todennut, että siinä on puhtaaksi viljeltynä ol­lut jotain pie­lessä ("this growing sense that something was wrong").

          Kysymys ei ehkä olekaan siitä, pitäisikö kieltenope­tuksen perustua formaaliseen vai funktionaaliseen teoriaan, vaan siitä, miten ne voisi parhaalla mahdollisella tavalla yhdistää. Tämä on iso haaste sekä kieltenopetukselle että sitä koskevalle tutkimukselle. Yksi lupaavimmista yrityksistä yhdistämisen suuntaan on se, jonka Michael Long ja muutamat muut ovat tehneet. He erottavat kaksi opetustyyliä, joissa kummassakin keskitytään muotoihin, mutta eri tavalla. "Focus on formS"-lähes­tymistapa on vanhakantainen eksplisiittisen formaalinen metodi. Merkitys otetaan huomioon vain tois­si­jai­sesti. Tämän opetusmetodin tulosta ovat esimerkiksi sanalistat, joiden oppimista pidetään tärkeänä. Aikanani pänttäsin päähäni runollisella poljennolla latinan feminiinipäätteiset mutta itse asiassa maskuliiniset sub­stan­tiivit (fascis, sal ja sol ja pes, pulvis, dens, fons, paries jne.) [alaviite 4].

          Toista muotojen oppimista suosivaa opetusmetodia kutsutaan termillä "focus-on-form" (huomiota muotoon-metodi). Tässä kielenoppijoita rohkaistaan keskittymään kieliopillisiin muotoihin kommunikatiivisessa yhteydessä. Esimerkiksi sopii suomen konditionaalin käytön opettaminen. Konditionaalin aikaansaama kohtelias sävy on syntyperäiselle puhujalle selvä ja toisinaan tärkeäkin: ”Anteeksi, voisitteko sanoa, missä täällä on vessa?” Viestinnällisesti järkevien esimerkkien avulla konditionaalin oppiminen sujuu ehkä helpommin, kuin jos muotoja opeteltaisiin ilman yhteyttä.

          Huomiota muotoon-metodia sovellettaessa oppilaita autetaan havaitsemaan sellaisia seikkoja kielestä, joita he eivät kenties muuten äkkäisi. Tässä metodissa oman sijansa saavat siis sekä oppilaiden viestinnälliset tarpeet että kielen muotopiirteet.

          Huomiota muotoon-metodi vaikuttaa mielenkiintoiselta, mutta se on vielä melko täsmentymätön opetustapa. Sen täsmentämistä varten mm. seuraaviin kysymyksiin olisi saatava vastaus: Missä vaiheessa kielikurssia muotoihin tulisi keskittyä? Mihin rakenteisiin olisi ensi sijassa kiinnitettävä huomiota ja missä järjestyksessä muita muotoja olisi otettava esille? Minkälaisissa luokkahuonetilanteissa huomiota muotoon-metodia olisi käytettävä? Kuinka muotoja tulisi käsitellä: eksplisiittisesti vai implisiittisesti?

          Huomiota muotoon-metodi ei lopeta keskustelua formaalisen ja funktionaalisen kieltenopetuksen hyvistä ja huonoista puolista. Opetusmetodeista puhuttaessa ei toivottavasti kuitenkaan enää puolusteta sitä, mikä on todettu vääräksi. Tällainen seikka on se, että kielioppitietoa ei tarvittaisi kieltenopetuksessa. Sellainen opetus, jossa ehdoin tahdoin kaihdetaan kielioppia, ei ota huomioon kielenoppijoiden luontaista kiinnostusta kielen rakenteita ja muotoja kohtaan. Kieliopin opetus kuuluu siis ehdottomasti nuorten ja aikuisten kieltenopetukseen.

          Pohdittavaksemme jää riittämiin vaikeita metodisia kysymyksiä kuten se, mikä olisi optimaalinen tapa opettaa kielioppia niissä käytännön puitteissa, joissa koulujen kieltenopetus toimii. Ja minkälaisia olisivat sellaiset pedagogiset kieliopit, jotka parhaiten edistäisivät kielten oppimista? Me tarvitsemme kielitaitoa nyt enemmän kuin koskaan ennen. Kieltenopetukseen ja sitä koskevaan tutkimukseen on panostettava. Korkeatasoisesta kieltenopetuksesta hyötyvät sekä oppilaat että tietenkin myös monikielisessä maailmassa toimiva yhteiskunta. Tulevaisuuden suomalainen on minun toiveissani henkilö, joka äidinkielensä lisäksi taitaa ainakin kolmea muuta kieltä. Englannin taito on selviö, mutta muita kieliä valittaessa on muistettava maanosamme ulkopuolella olevat suuret kielet kuten esimerkiksi kiina, japani, arabia, hindi-urdu ja indonesia [alaviite 5].

Alaviitteet:

1. Hyvä esitys aiheesta on Sirkka Laihiala-Kankaisen väitöskirja Formaalinen ja funktionaalinen traditio kieltenopetuksessa vuodelta (Jyväskylän yliopisto, 1993).

2. Huomaa, että suomen kielen väline-sana on hankalan moniselitteinen. Käytän sitä tässä samassa merkityksessä kuin englannin means-sanaa, esim. "means of communication". Kieli ei ole "tool" (ruots. "verktyg"), koska sitä ei voi (työ-)välineiden lailla jättää käsistään.

3. Toki tälläkin kritiikillä oli vanhemmat juuret. Esimerkiksi C.A.Krause kirjoitti 1916 teoksen 'The Direct Method in Modern Languages', jonka tunnuslauseita oli "down with grammar, away with grammar".

4. Todettakoon, että Tuomo Pekkasen johdolla opin käyttämään latinaa myös kommunikatiivisesti esittäessäni mm. näytelmiä ja runoja latinaksi. Olen tästä sivistyksestä kiitollinen. Ks. latinaa käsittelevää blogiani tästä.

5. Tarkkaavainen lukija huomaa, että puhun tässä blogissani toisin kuin yhdessä aiemmassa blogissani.  Julistan siinä tähän tapaan: "Monikielisyyden lisäämisen sijasta kielten osuutta voisi vähentää EU:n kouluissa, mutta vain jos ensin on sovittu, että EU:n jäsenmaiden koulujen vieraista kielistä ainakin yksi on sama." Ks."Yhden EU-esitelmän tarina" 2012-04-14. Mitä mieltä sitten olemmekin monikielisyydestä, useamman kuin kahden tai kolmen kielen hallitseminen ei ole helppo juttu. Toisinaan, pohdin olisiko kielenopetus hajoitettava erilaisten valmiuksien opetteluksi. En ole opiskellut saksaa enkä hollantia, mutta pystyn englannin ja ruotsin taidon ansiosta saamaan selvän aika hyvin saksan- ja hollanninkielisestä tekstistä. EU-maiden kouluissa voisi ehkä kehittää "puolikielisyyskursseja", joilla oppisimme esimerkiksi vain lukemaan ko. kielillä kirjoitettuja tekstejä tai tervehtimään muita henkilöitä eri tilanteissa. Olen huomannut, että jokapäiväiset fraasit, joita esitän puhekumppanini ensikielellä (esim. "Hyvää päivää!", "Miten voit?/Mitä sulle/teille kuuluu?") johtavat mukavasti luontevaan jutteluun. Meidän ei tule myöskään unohtaa kielellä leikkimistä: bulgarialaista ystävääni tervehdin sanomalla: "Solnce ta greje", ja hän vastaa suomeksi samaa tarkoittavalla lauseella: "Aurinko paistaa!"  

Lähteet:

Doughty, C.–Williams, J. (toim.) 1998: Focus on Form in Classroom Second Language Acquisition. Cambridge UP. Cambridge.

Krause, C.A. 1916: The Direct Method in Modern Languages. Charles Scribner’s Sons. New York.

Laihiala-Kankainen, S. 1993: Formaalinen ja funktionaalinen tradition kieltenopetuksessa. Jyväskylän yliopisto. Jyväskylä.

Long, M. 1991: The Design and Psycholinguistic Motivation Research on Foreign Language Learning. –Freed, B. (toim.) Foreign Language Acquisition Research and the Classroom. D.C. Heath. Lexington, MA. 309-320.